30 artiklar
Den allmänna förklaringen består av 30 artiklar som gemensamt uttrycker de grundläggande och universella fri- och rättigheterna. Artiklarna behandlar både sådant som alla har rätt till, som frihet och utbildning, och sådant som alla har rätt att vara fri från, som slaveri och tortyr. Det är den första universella förklaringen om att det finns grundprinciper av odelbara rättigheter som gäller för alla och som världens stater gemensamt ska leva upp till. Förklaringen är en gemensam viljeyttring och ett moraliskt ställningstagande av världssamfundet, som inte är juridiskt bindande. Förklaringen utgör däremot utgångspunkten för många juridiskt bindande fördrag, konventioner och traktat. Förklaringen utgör grunden i det internationella arbetet med att övervaka de mänskliga rättigheterna i världens stater.
Förklaringens uppkomst
Efter andra världskriget fanns det en stark vilja att på internationell nivå skapa en gemensam överenskommelse om universella och odelbara rättigheter så att liknande övergrepp inte skulle kunna ske i framtiden. FN:s generalförsamling antog den 10 december 1948 en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Omedelbart efter denna historiska händelse uppmanade generalförsamlingen alla medlemsstater att offentliggöra förklaringens text och att ”göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden”.
Förklaringen definierar vilka de grundläggande mänskliga rättigheterna är och togs fram av den dåvarande kommissionen för mänskliga rättigheter under ledning av Eleanor Roosevelt. Den uttrycker den gemensamma viljan och strävan hos FN:s medlemsstater att arbeta för mänskliga rättigheter, rättvisa och jämställdhet i alla världens länder.
Vidare säger förklaringen att envar är berättigad till dessa absoluta rättigheter, utan åtskillnad av något slag. Det handlar om mänsklig värdighet och hur mänsklig värdighet kan beskyddas. Texten säger att det är just erkännandet av människors universella och odelbara rättigheter som ligger till grund för rättvisa, frihet och fred i världen.
Hela världens förklaring
När FN:s generalförsamling antog texten till den allmänna förklaringen 1948 sa man att texten skulle spridas över hela världen, oberoende av regioners politiska förhållanden för att den skulle utgöra ett gemensamt rättesnöre för alla nationer att sträva efter. I dagsläget har nästan alla världens stater accepterat den allmänna förklaringen som ett kontrakt mellan regeringen och deras invånare.
Den har också fungerat som en utgångspunkt för det expanderande folkrättsliga systemet om skydd av olika individers och gruppers rättigheter. Eftersom den allmänna förklaringen antogs den 10 december 1948 är den 10 december den dag då man uppmärksammar mänskliga rättigheter världen över.
Läs den fullständiga förklaringen:
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna
The Universal Declaration of Human Rights
30 articles
The Universal Declaration consists of 30 articles that jointly express fundamental and universal rights and freedoms. The articles deal with both things to which everyone is entitled, such as freedom and education, and those from which everyone has the right to be free, such as slavery and torture. It is the first universal declaration that there are basic principles of indivisible rights that apply to everyone and that the states of the world must jointly live up to.
The declaration is a joint expression of will and a moral position by the international community, which is not legally binding. The Declaration, on the other hand, is the starting point for many legally binding treaties, conventions and treaties. The declaration forms the basis of international efforts to monitor human rights in the world’s states.
The origin of the declaration
After the Second World War, there was a strong will to create at international level a common agreement on universal and indivisible rights so that similar abuses could not take place in the future. On 10 December 1948, the United Nations General Assembly adopted a Universal Declaration of Human Rights.
Immediately after this historic event, the General Assembly called on all Member States to publish the text of the Declaration and to ”make it widely known, read and understood, above all in schools and other educational institutions, regardless of the political circumstances of different countries or regions”.
The declaration defines what fundamental human rights are and was developed by the then Commission on Human Rights under the leadership of Eleanor Roosevelt. It expresses the common will and aspiration of UN member states to work for human rights, justice and gender equality in all countries of the world.
Furthermore, the declaration states that everyone is entitled to these absolute rights, without distinction of any kind. It is about human dignity and how human dignity can be protected. The text says that it is precisely the recognition of people’s universal and indivisible rights that is the basis of justice, freedom and peace in the world.
The whole world’s declaration
When the UN General Assembly adopted the text of the Universal Declaration in 1948, it said that the text would be spread throughout the world, regardless of the political circumstances of the regions, in order to provide a common guideline for all nations to strive for. To date, almost all the states of the world have accepted the Universal Declaration as a contract between the government and their inhabitants.
It has also served as a starting point for the expanding international legal system on the protection of the rights of different individuals and groups. Since the Universal Declaration was adopted on December 10, 1948, December 10 is the day of attention to human rights worldwide.
Read the full explanation:
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna
The Universal Declaration of Human Rights